Rose-Marie Millberg

”Mitt mål är att göra comeback i dragracing och att få köra för de svaga i samhället.” Jag är trebarnsmamma och mormor och har under många år ägnat mig åt olika extremsporter, som kampsport och dragracing. På 70-talet tävlade jag som första kvinna i Sverige med en dragsterbil, vilket blev en stor framgång. Men tyvärr blev min karriär en kort historia när mitt andra barn Peter fick en hjärnblödning efter en förlossningsskada. Det resulterade i att hela min tillvaro istället kom att handla om hans överlevnad. Det var en svår chock när läkaren sa att man inte visste om min son skulle överleva. Han var bara 24 timmar gammal och vägde 4 kilo, allt verkade så normalt. Jag var bara 25 år och oerfaren, hade aldrig sett en kuvös tidigare. Utan förvarning kom jag helt plötsligt in i en ny skrämmande värld. De sa att min son skulle ligga under en lampa för att han hade gulsot, men när jag kom dit låg han i respirator istället. Sen började en mardröm på 7 veckor. Han orkade inte äta själv utan fick sondmatas. En hjärtkateterisering när han var 4 dagar gammal misslyckades, läkarna stack hål på hjärtat. En rad olika snedsteg och felingrepp följde. Men vad kunde jag göra? Allt var nytt, jag förstod ingenting vad alla pratade om, jag ville bara att min son skulle bli frisk så att jag fick åka hem. Jag var hans mamma som skulle skydda honom från alla faror i livet. Och jag försökte så gott jag kunde, pumpade ur mjölk så att han skulle få bra näringsrik föda, fanns vid hans sida för att han skulle få min kärlek, närhet och trygghet. Jag försökte lära mig så mycket som möjligt för att hjälpa honom. Värst var att det inte fanns plats för mig på sjukhuset så att jag inte kunde vara nära min son dygnet runt, utan var tvungen att åka hem för att sova. När jag inte var hos honom så kändes det som om jag saknade en kroppsdel. Efter 7 veckors kaos började allt att stabilisera sig och till slut kom vi hem från sjukhuset. Men läkarna kunde aldrig förklara varför han blev så sjuk i samband med födelsen. Idag är Peter 31 år, har ett förståndshandikapp med en lättare autism och bor i en egen lägenhet. Han har det bra nu men vägen hit har varit svår. Jag har kämpat med att få människor att förstå vad Peter behöver för att klara sig och utvecklas. Kunskap, kärlek och omtanke. Peter och jag pratar med varandra nästan varje dag. Han tillför så mycket kärlek i mitt liv. Ja, han ÄR ett stort hjärta helt enkelt. Han har lärt mig vad livet handlar om. Efter allt svårt han har gått igenom så säger han ändå varje gång att han älskar mig! Peter är en son som jag är stolt över, han har gett och ger mig så mycket av livet som jag aldrig skulle ha förstått att ta tillvara om han inte funnits. När jag blickar bakåt på allt som hänt sedan Peter föddes tänker jag att det viktigaste jag lärt mig är att förlita mig mer på min egen intuition och inte lyssna för mycket på andra människor. Ingen känner sitt barn som en mamma. För mig är det en självklarhet att stödja arbetet i Lilla barnets fond för att den värnar om en svag grupp i samhället som inte får så mycket uppmärksamhet. Nyfödda barn med komplikationer vid födseln behöver en bättre start i livet än vad min son fick. Rose-Marie Millberg